Hej!
Synkop hamnade i dvala och har återkommit i ny kavaj.
Numera är Synkop ett produktionsbolag. På sidan kommer det att komma mer information inom kort.
Och dessutomm kommer denna första sida här funka som en blogg.
Sofia och Petter
synkop 2.0
2010/05/05 – 17:37
casino catastrophic
2009/12/22 – 10:52
Inne på casinot är det fotoförbud. Närmare banditerna än så här kommer man inte med kameran.
Vår Ålandskorre Adam Zetterqvist har ännu en gång rumlat runt om Mariehamnsnatten….
Jag vet inte varför jag gör detta. Det känns som om jag ska gå och handla på porrbutik, det känns lite eljest* att gå till ett ställe dit folk går och försöker lyfta sina torftiga, trasiga liv. Nej, jag ska inte köpa så mycket som glidmedel som luktar jordgubbe. Jag ska gå på casino i Mariehamn.
Jag är ingen spelartyp, absolut inte. Det är lite märkligt att det brukar heta tur i spel, otur i kärlek, för det borde betyda att jag skulle sitta med Royal Straight Flush så fort jag plockar upp en kortlek och det gör jag inte. Om sanningen ska fram så brukar jag aldrig förstå reglerna när man spelar kort och det gör att jag alltför lätt tröttnar om det inte vankas ”Finns i sjön” eller andra kvalitetslir, då kan jag lira i årtusenden.
Vinden från Östersjön piskar min lekamen. Om Jesus bott i Mariehamn hade han frusit ihjäl innan han nått upp på Golgata.
Jag är alltså på väg på casino. Ensam. Jag har till och med putsat upp skorna och klätt mig i min finaste kavaj. När man ska bjuda upp fru Fortuna gäller det att vara klädd för styrdans.
I entrén möts jag av färggranna enarmade banditer och murrigt grönt julpynt. På andra sidan en liten bro börjar det som lett mången själ till fördärvet. Spelmaskinerna talar. De säger, ”kom till mig. Smek mig och för varsamt in dina sedlar i mig.”
Casinot har märkligt nog vikingatema. Ett tema som inte enbart räknas som ohippt nu för tiden. Efter att Hem till Midgård våldförde sig på allt vad vikingar heter och efter att Christer Sjögren på en lerig landsväg sålde sin själ till satan för några Elvis-moves har vikingatema klassats som en könssjukdom. ”Som klamydia men svårare att bota”.
Bakom alla spelmaskiner hänger mörka draperier, där bakom sitter pokerspelarna. Det skulle lika gärna kunna vara runkbås, tänker jag då jag steppar fram och försöker urskilja vilka maskiner som kan vara värda att spela på. Det känns som jag befinner mig i ett exploderande färgpotpurri.
”Fy fitta”, skriker en man till sin maskin på sönderrökt åländska. Han spelar enarmad bandit och verkar tämligen full. Alla spelmaskiner har eggande namn som Passion Coast, Mystical Journey och Roc The Croc. Jag växlar in 20 euro till klirrande mynt i en automat och lägger dem i en liten plastbytta. Här ska gamblas! Nu ska ta mig tusan speldjävulen slickas i örat. Jag bestämmer mig för att inleda med lite digital roulette.
Hur ska man kunna veta var man ska placera sina marker? Jag gissar hej vilt och förlorar varje gång.
Bakom draperierna frustar korthajarna. Framför mig ser jag hur ”Fy fitta-fyllot” återigen skäller ut sin maskin. Bestämmer mig efter några omgångar att flytta in i vikingaskeppet. Där sitter några thailändare och jag förstår varför de valt skeppet. Här inne blinkar allt snabbare och maskinerna låter mer. Jag spelar på en maskin som utlovar att jag ska få ta del av inka-riket. Jag blir lätt besviken. Här bjöds inte på några vyer från Machu Picchu, någon kontakt med solgudar och jag lär mig inte ens ett ord på Quechua. Några fjantiga låtsasinkasymboler snurrar fram på trummorna några gånger och några av mina mynt försvinner till spelguden.
”Ser du chansen? Tar du chansen?”, står det på skyltar överallt i detta vuxentivoli.
En man i skinnjacka och en kvinna i päls om ser ut som en isbjörn samtalar och smuttar kaffe i kafeterian. Jag spelar lite Texas Hold Em. Digitalt, jag skulle ju aldrig våga ansluta mig till gänget bakom draperierna. Min digitala motspelare Mollgan verkar ha tjuvtränat för trots att vi till en början är ganska jämna drar han ifrån och lyckas få stegar och färg, medan jag får nöja mig med att vinna på par ibland. Just när mitt spel är klart dyker en vakt upp bakom mig.
”Fem minuter till stängning”, säger han och jag har fortfarande mynt kvar i plastbyttan. Benen sätter av mot den digitala rouletten igen.
”Måste hinna.” Jag bettar i vanlig ordning, lägger ut markerna på lite random-siffror. Lägger en marker mellan 14-15. Det känns rätt. Rouletten böjar spinna och märkligt nog så landar kulan på 15. För första gången under kvällen studsar kulan min väg. När vakten återigen dyker upp och förkunnar att spelkvällen är slut har jag fått blodad tand och skulle kunna dejta fru Fortuna minst några timmar till. Speldjävulen är på besök och det är tur att jag inte bor på casinot.
”Älschkling, jag är kvar här. Vi ska dra vidare ut på en rockbar”, väser min spelgranne som tidigare skällt ut automaterna efter noter, i sin mobil. Han raglar ut efter mig från casinot, ut i decembernatten.
*Eljest- norrländskt ord för annorlunda.
Text och Foto: Adam Zetterqvist
gubben i lådan
2009/12/16 – 13:03
Det blåser kallt och regnet smattrar mot den lilla bit hud som inte täcks av varma kläder på alla som vågat ta sig ut. Men i Johnnys lilla kur kommer inte regnet in och någon kyla känner han heller inte av.
Han har ett element som värmer upp både honom och träväggarna. Det är killarna på Jobbservice som har byggt den röda boden berättar han.
– De har gjort ett väldigt bra jobb, berömmer Johnny där han sitter på sin kontorsstol. Mycket mer får han inte plats för. Men Johnny är nöjd med det lilla. Han är glad och verkar vara väldigt nöjd och positiv till det mesta där hans huvudsticker upp innanför disken på den lilla boden.
Johnny Nilsson heter han och han är 45 år.
– Jag blir 46 till jul, dagen innan julafton, säger han och skiner upp som ett litet barn. Han sitter så gott som året runt i en liten träbod utanför mataffären mitt i Skurup. Där säljer han lotter för tre stycken idrottsföreningar runt det skånska slättsamhället.
– Jag är inne på mitt nionde år här nu. Innan hade jag gått hemma i ett år och det var inte alls roligt.
Innan dess hade Johnny jobbat tio år på Samhall i Ystad och sen packade han tomtar från Kalmar i sju år.
– Så det är lite porslin som jag har packat.
Hur får du tiden att gå?
– Jag gör inte så mycket, jag tycker tiden går rätt fort i alla fall här. Folk stannar och pratar, sen har jag en radio som jag brukar lyssna på ibland. Så tiden är inget bekymmer, det är roligt att göra något och hjälpa föreningarna också.
Vad pratar du med dem som kommer förbi om då?
– Nja, det blir ju mycket sport eftersom man är sportintresserad.
Det är också det som blir tidsfördrivet när han går hemma. Spansk fotboll är det som lockar mest av allt. Han brukar titta på bingolotto, men skulle det hända att det krockar med den spanska fotbollen så får fotbollen gå i första hand. Det var bättre förr.
– Det är som jag brukar säga, det finns bara en Loket, rätt var det var så kunde han dra en historia och han visste ju alltid varifrån telefonsamtalen kom ifrån. Han kunde alltid säga, ja där har jag varit och dömt handboll. Sen är det ju så att jag saknar vissa spel också, som har försvunnit. Som stegen till exempel. Men jag tycker Lotta gör det bra och det finns ju nya spel också så…
Köper du själv lotter härifrån?
– Jag har varit prenumerant, men har sagt upp det och tar lotter härifrån nu istället. När man prenumererade vann man nästan aldrig. Så då är det ju roligare att gynna föreningarna och köpa lotter härifrån.
Han har vunnit en klocka, för sex år sen. En silverklocka med länkarmband. Eller egentligen var det ett presentkort som räckte till klockan.
– Jag vann en klocka, på min 40-årsdag. Det blev lite som en extra födelsedagspresent. Han tar av sig klockan och visar upp den lite närmare.
Vem är det som kommer och köper lotter av dig då?
– Nja, det är ju en fast kundkrets som kommer och köper lotter och pratar med mig. Folk kommer alltid, säger han lugnt och självsäkert.
– Sen kommer det ju fler om man lyckats sälja en vinstlott också. Jag har varit med om att lotta ut tre bilar och en lott med hundratusen i vinst. Det är det som driver honom, att få se folk vinna på sina lotter.
Det är mest pensionärer som brukar stanna till, även om det rör sig folk i alla åldrar kring Johnny och hans kur. För numer är det bara Johnny som sitter där.
– Förr var vi två som delade på tiden här, onsdagar till söndagar, men så la den andre av så då fick jag frågan om jag ville sitta här själv. Och det är ju kul att göra något så jag tackade ja. Så här sitter jag ungefär 38 timmar i veckan. Från kl. nio till halv fyra på onsdagar och torsdagar, och fredagar mellan nio och halv sju och mellan nio och halv fyra på lördag och söndag mellan tio och halv fyra. Han är noggrann med fakta. Rätt ska vara rätt.
Är du engagerad i någon av föreningarna?
– Inte alls, jag är handikappad så jag får inte jobba, säger dom på arbetsförmedlingen, så dom har gett mig sjukpension. Så hade försäkringskassa regler som om man kunde hitta något man ville göra som fick man behålla sitt sjukbidrag.
Även om engagemanget inte finns där så slår hjärtat för sporten. Det märks tydligt på Johnny att det är ett kärt ämne. Han börjar prata mycket mer målande än annars. Han är inte reserverad annars, men just sporten får honom att prata mer. Som många andra följer han Zlatan via tv:n som det blir rätt mycket av när han inte sitter i sin kur. Många varma och analyserande ord blir det. Men varken Zlatans svenska klubb, Malmö FF, eller nuvarande klubbadressen FC Barcelona är det som han hejar på. Det är Janstorp AIF.
– Min pappa spelade där länge och jag har själv sparkat boll där.
Janstorp AIF är en av de föreningarna som också har hand om lottkuren.
Till slut berättar Johnny helt spontant om hur det en gång kommit besök från självaste Bingolotto och gett honom beröm för den fina boden.
– En gång kom en man fram som arbetar på Bingolotto i Malmö och bor här i närheten och berömde boden och tog kort. Han skojade och sa att det var den finaste i Sverige, och så fick jag den här, säger Johnny och pekar på ett snöre som hänger över luckan där han har hängt upp lite lotter.
Lotterna som är upphängda och syns på håll, precis som Johnnys ansikte när man närmar sig mataffären.
”Arken” – ett sjunkande slagskep
2009/12/13 – 18:34
Adam Zetterqvist är just nu bosatt på Åland. Där jobbar han som reporter för Ålands radio och innan dess har han både jobbat för Östgöta Correspondenten och SR.
Här kommer hans Klubbguide från Åland.
Ordet slagfält är inte ord nog för att beskriva en fredagskväll på Hotell Arkipelag i Mariehamn, i folkmun känt som ”Arken”. Det är här alla hamnar, oftast i ett tillstånd på gränsen till redlöshet. Få av dess gäster kommer att minnas vad som hände den här kvällen när de vaknar upp i morgon. Och det är nog också därför de likt lämlar i flock tar sig tillbaka dit helg efter annan.
”Jag har träffat dig förut på Hesburger*, tror jag, jag känner din mamma”. Kön ringlar osedvanligt lång på Arken och en kille försöker med den här frasen fiska med sig en pingla in i nattdimman. Jag och Karl hade inte väntat oss någon kö så vi är lite besvikna och ledsna på att klumpas ihop med människor som efter ett kraftig rusdrycksintag verkar ha intelligens som sjögurkor. En grabb i svart fleecejacka försöker att fånga en taxi som rullar genom att trycka sig mot dess dörr, en annan gastar någonting om Sambuca och upplyser de övriga förväntansfulla att en brud i garderoben har mycket kort kjol på sig. Det är en helt vanlig fredagskväll på ”Arken”.
”Arken” är en välpaketerad köttmarknad och lokalerna påminner i det närmaste en finlandsfärja, en sjunkande sådan. På övervåningen huserar de så kallade vuxna och skakar röv till något malätet dansband och på undervåningen pumpar ungdomarna knytnäve till unsa-unsa-musik, de flesta så pass dyngdruckna att de nog inte skulle lyckas klättra uppför trappan till övervåningen överhuvudtaget.
10 euro kostar det att se eländet och till på köpet tvingar garderobiern av mig min mössa. ”Vi är inomhus”, säger han utan en klang av välvilja i rösten. Om han kunde hade han tvingat Karl hänga av sig sin mustasch. Som tur var har jag med mig en extramössa i kavajfickan så fort jag är utom synhåll för vakten som i halvmörker faktiskt är misstänkt likt ett vildsvin. Ofta känns det som Åland ägs av spelföretaget PAF, de är ett av Ålands största företag och jag skulle kunna sätta 20 euro på att till och med barnträdgårdarna* här har en spelavdelning. Så också ”Arken”. Eftersom vi är euroland är mynt mer värda här och det gör det också mycket lättare att spela bort sin surt förvärvade lön. Jag märker ganska snabbt att min vän Karl håller på att flirta med speldjävulen. ”Jag går plus, så det blir ett spel till”, skorrar han på göteborgska. Efter några spel till är gapar plånboken tom och Karl försvinner med en apatisk blick tillbaka till baren.
På övervåningen ska dansbandet Conny Henrix gå upp på scenen. ”De är Ålands sämsta band” säger en man till oss som står lutad mot bardisken. Conny Henrix består av tre rundlagda män klädda helt svart, de ser ut som bröder. Hela övervåningen är upplyst och stället osar lunchbuffé, vilket beror på att det dagligen är en lunchrestaurang här. I taket hänger en glittrande discokula och i fönstret är stora adventsljusstakar prydligt uppradade. Connys gäng inleder med en dansbandsslakt av en Creedence-hit. Vi sitter vid ett bord farligt nära dansgolvet men trots att Karl har en fasligt välansad dansbandsmustasch blir han inte uppdragen på dansgolvet. Nedanför mullrar discot som ett helvete på alltför stora hjul. Låter med strofer som ”Du är vacker, du är varm när du sover mot min arm” lyckas inte binda oss när det vankas inferno på nedervåningen. Vi flyr folk som pardansar med sig själva.
Dansgolvet böljar som en stormig ocean, men jag hinner inte dit. Istället släpas jag till baren av en för mig okänd typ som inte visar någon nåd. På bardisken står en shot tequila. ”För Finland och Sverige”, gormar han, det visar sig att han är från Mönsterås och troligtvis gissat att jag är finländare. Sedan dricker vi ikapp. Efter lite dans bland bufflar med parningsiver lämnar vi klubben. Dj:n pumpar just ut en uppitchad version av Promoes ”Svennebanan”, som går hem även här eftersom ålänningar är svenskspråkiga och inte alltför förtjusta i svenskar.
I den regnfuktiga decembernatten står två rakade män i skinnjackor och dealar droger, några piffiga tjejer spyr i kapp i en rabatt och ett par fulhånglar mot en lyktstolpe.
Arken stänger inte än på några timmar.
*Hesburger är en hamburgerkedja.
*Barnträdgård är det åländska ordet för förskola.
Text och foto: Adam Zetterqvist
Intervju:hästpojken
2009/12/07 – 13:14
illustration: Andreas Norberg
Martin Elisson var sexton år när han släppte sin första skiva med Bad Cash Quartet. Nu har han precis avslutat inspelningen av Hästpojkens andra album, osäker på om han gjorde rätt som valde musiken som yrke.
- Jag är avundsjuk på folk som har ett arbete att gå till.
Det är en regnig fredagseftermiddag i Göteborg och folk är på väg från sina jobb. Martin kommer småspringandes ner för Linnègatan. Han ser nyvaken ut i sina slitna jeans och skäggstubb. Martin flackar med blicken och mumlar något om att spårvagnen var försenad. Han berättar om inspelningen som går bra, det kommer att låta mer dansband än punk den här gången. Martin som idag är 29 år har släppt skivor i nästan halva sitt liv.
- Ibland kan man falla in i tankar om att man är en föredetting och det är man ju till mångt och mycket. Men man kan bara göra det man gör och tro att man mår bra av det, allt annat är bara ångest och distraktion.
Vi går in på en restaurang för att komma undan regnet . Han beställer en öl och pratar om Hästpojken, inspiration och sin uppväxt.
Martin var som barn ganska jobbig och tyckte inte att något var speciellt roligt. Han avskydde när klassen skulle åka på utflykt och höll sig mest undan. När han var tretton år upptäckte han musiken i band som Nirvana och Sex Pistols. Martin fann för första gången något som han tyckte om.
- Det har varit roligt ibland men det har också varit jävligt jobbigt med musik. Jag hade gärna sagt attt det bara blir roligare, som alla som håller på med musik och blir äldre säger, men det tycker jag faktiskt inte. Han fortsätter.
- Jag har ju hållit på så jävla länge, klart att det vore kul att prova någor annat.
Sedan Bad Cash Quartets start har Martin försörjt sig på musiken. Han har aldrig utbildat sig eller haft något jobb vid sidan av. Framgången har ibland varit stor och ibland mindre men den har aldrig funnits som drivkraft.
- När band som Takida blir stora så blir jag inte bitter, jag fattar att de blir det. Jag skulle inte vara lycklig om jag spelade med dem. Det finns folk som jobbar som mördare, jag skulle inte var lycklig då heller, om jag mördade folk.
Martin är eftertänksam i sina svar och skruvar lite på sig när han pratar.. Han småflinar för att i nästa sekund bli seriös. Martin har haft en lång karriär. Han har spelat på de flesta festivaler i Sverige, sålt över 50000 skivor och levt rocklivet fullt ut. Trots det ifrågasätter han sitt yrkesval dagligen. Han sneglar åt en kostymklädd man några bord längre bort.
- Jag kan vara avundsjuk på folk som har ett arbete att gå till. Människor som bara sätter sig in kub varje dag och jobbar,.
Martin tystnar, tänker efter och fortsätter.
- Jag vet bara inte hur man gör för att få ett sånt jobb i en kub. Jag blir fortfaranda lika förvånad varje gång en kompis får en fast anställning.
För att få lite struktur i sitt liv har Martin flyttat en bit ifrån centrum. Det gör det svårare för honom att hamna på krogen en tisdagskväll. När hans flickvän inte är på besök försöker han att sitta i sin tvårummare och skriva ett par timmar om dagen, så att något blir gjort. Där finns också drömmen om ett vanligt liv.
- Jag skulle kunna tänka mig att bli biblotikarie när jag blir stor, det verkar soft, eller logoped… eller så släpper jag en skiva till
Han skrattar och reser sig upp. Han börjar bli försenad till studion och “orkar inte med massa tjaffs “som han utrycker det. Nere i en källare vid Masthuggstorget möter vi en sur tekniker som gnäller på att Martin aldrig kan passa tider. Martin går in i sångbåset och sjunger in det sista. Han kommer ut och sätter sig i soffan, fortfarande rädd för att bli en föredetting.
- Man måste veta när det är dags att lägga av. Alltså man ser ju gubbar med hästsvansar på krogen som sitter och pratar om sin replokal, man får ju aldrig bli sån.
Hur ska du undvika det då?
- Ja man får väl kämpa emot. Till exempel kan man ju sitta hemma och dricka öl och prata om sin replokal. Då hör ju ingen annan än den som man har replokal med.
Några frågor till – Victor Marx
2009/12/01 – 13:33
Knas, av: Tanja Andersson
Victor Marx är arkitekt som helt oväntat blev avstängd från Mejan i våras i och med hans konstprojekt. Från början var Mejan med på vad projektet handlade om, men sedan skulle de testa alla projekt juridiskt och då föll Victors projekt eftersom han saknade byggnadslov – som var en del av projektet.
Eftersom Victor Marx just nu är bosatt i Köpenhamn, så skickade jag över några frågor till honom på e-post.
Och såhär svarade han….
Hur kom du på idéen till att bygga cyklopen?
Jag tror tanken om självorganiserade sfärer alltid har funnits. Det skulle gå att skriva en följetong av böcker inriktade på att beskriva olika vinklar på temat. Människor, organisationer, små föreningar, folkrörelser etc som med små eller inga ekonomiska medel kämpat för att skapa ett utrymme. Från de socialistiska folkrörelserna under början av 1900-talet som byggde samlingsplatser, bostadshus och kulturcentrum till dagens marginaliserade husockupationsrörelse. Projektet Cyklopen har sina rötter och inspirationskällor inom husockupationsrörelsen. Efter ett antal föga framgångsrika husockupationer valde vi att själva bygga ett kulturhus. Idén att bygga växte fram inom vår kulturförening Kulturkampanjen. Vi var det första självorganiserade ideella byggprojektet på allmännyttig mark sedan i början av 1900-talet. Vi möttes med stor misstro från alla håll men vi klarade av det. Iden att bygga ett hus var alltså inte specifikt min ide men jag var del i processen där iden framkom.
Huset Cyklopen var ett oberoende kulturcenter som stod klart våren 2007, men brann ner vintern 2008 i ett attentat. Och håller just nu på att återuppbyggas.
Är du inblandad i återuppbyggnaden av cyklopen?
Eftersom jag flyttat till Köpenhamn tar jag inte del i den dagliga driften av projektet. Jag ser mig själv som inaktiv medlem, en välbehövlig paus. Men jag håller mig uppdaterad och ämnar ta del i byggandet av nästa kulturhus.
Lyckades du skapa en diskussion om människans förhållande till och handlingsmöjligheter i offentligheten?
Eller blev det mest en diskussion i medier?
I mitt projekt ”(O)önskad samhällsförbättring” var mycket riktigt målet med konstverket att skapa disskusion. Konstverket ledde som du skriver till en disskussion i media, en disskusion som förhoppningsvis fördes vidare mellan dess läsare/åhörare, det är iaf min förhoppning. Jag arrangerade en disskussion som del av projektet men denna disskusion besöktes uteslutande av människor som uppskattade galleriet och bostadstornet så disskusionen blev tämligen platt och ointressant tyvär. Galleriet i Masmo skapade med säkerhet en disskusion bland de boende i området, i byråkratin och däremellan. Kontaktytan var större i galleriprojektet eftersom vernissagerna var öppna tillställningar som gjorde att jag mötte människor och fick höra deras tankar. Det var mycket intressant för min del. Disskusionerna och de tankar de skapar var förhoppningsvis givande för alla inblandade. Och politikerna har på detta sätt haft möjlighet att visa hur lite de lyssnar på sina medborgare, många jag träffat i Masmo var mycket upprörda över detta, inte minst när vi monterade ned galleriet.
Men jag har också fikat mittemot bostastornet på Strand (gamla Street, Hornstull) och hört människor disskutera tornet. Jag är på det hela taget mycket nöjd med projektet och det är ju ännu inte slut. Tornet står förvånansvärt nog fortfarande kvar och de byråkratiska efterspelen efter Masmo är inte klara.
Vad anser du är viktigaste, idéen eller arkitekturen?
Idéer är viktigt, jag får dem hela tiden och det är en förutsättning för kreativitet och kulturskapande. Jag tror faktiskt att det är ett mänskligt drag att få ideer. Om människor skulle ta sitt dagdrömmeri på större allvar, våga tro på sina smågalna tankar så skulle vi leva i ett vitalare samhälle.
Ibland uppfattar jag dock ideerna som en plåga. Det känns lite som att när man väl öppnar dammluckorna för vilka dagdrömmerier som går att realisera så sköljer fantasin över en på ett ibland passiviserande sätt. Man måste trycka bort dem och försöka koncentrera sig på det man håller på med just i den stunden. Hursomhelst, tankar och drömmar är kul men betyder inte så mycket om de inte sätts i verket. De måste ta fysisk form om de ska bli riktigt intressanta tycker jag. Jag arbetar oftast med arkitekturen som medel när jag ska ge mina ideer fysisk form och därför är denna aspekt mycket viktig för mig. Förkroppsligandet är känsligt och ett dåligt utförande kan förstöra konstverket. Så arkitektur utan ideer och visioner är ointressant och ideer utan ett bra genomförande är också tämligen ointressant, tycker jag iaf.
Är all din brevrespons (som ligger ute på din sida) en del av projektet?
Responsen som ligger på min hemsida är alltihop en dokumentation av själva konstverket. Dokumenten i sig själva är dock inte konstverket. Det är reaktionen som är konstverket.
Vad gör du just nu?
Det senast färdigställda projektet jag gjort är designen av utställningen ”Den våldsamma staden” på Mångkulturellt Centrum. Utställningen hade vernissage den 19 nov och håller på hela 2010.
Just nu arbetar jag bland annat med ett konstprojekt till en utställning som heter ”Vertical exile-Stockholm” som kommer gå av stapeln mellan januari till maj i Botkyrka. Ett annat projekt jag har på gång just nu är ett litet galleri i Köpenhamn som kommer att heta Galleri KNAS och förväntas öppna efter årsskiftet.