Inne på casinot är det fotoförbud. Närmare banditerna än så här kommer man inte med kameran.
Vår Ålandskorre Adam Zetterqvist har ännu en gång rumlat runt om Mariehamnsnatten….
Jag vet inte varför jag gör detta. Det känns som om jag ska gå och handla på porrbutik, det känns lite eljest* att gå till ett ställe dit folk går och försöker lyfta sina torftiga, trasiga liv. Nej, jag ska inte köpa så mycket som glidmedel som luktar jordgubbe. Jag ska gå på casino i Mariehamn.
Jag är ingen spelartyp, absolut inte. Det är lite märkligt att det brukar heta tur i spel, otur i kärlek, för det borde betyda att jag skulle sitta med Royal Straight Flush så fort jag plockar upp en kortlek och det gör jag inte. Om sanningen ska fram så brukar jag aldrig förstå reglerna när man spelar kort och det gör att jag alltför lätt tröttnar om det inte vankas ”Finns i sjön” eller andra kvalitetslir, då kan jag lira i årtusenden.
Vinden från Östersjön piskar min lekamen. Om Jesus bott i Mariehamn hade han frusit ihjäl innan han nått upp på Golgata.
Jag är alltså på väg på casino. Ensam. Jag har till och med putsat upp skorna och klätt mig i min finaste kavaj. När man ska bjuda upp fru Fortuna gäller det att vara klädd för styrdans.
I entrén möts jag av färggranna enarmade banditer och murrigt grönt julpynt. På andra sidan en liten bro börjar det som lett mången själ till fördärvet. Spelmaskinerna talar. De säger, ”kom till mig. Smek mig och för varsamt in dina sedlar i mig.”
Casinot har märkligt nog vikingatema. Ett tema som inte enbart räknas som ohippt nu för tiden. Efter att Hem till Midgård våldförde sig på allt vad vikingar heter och efter att Christer Sjögren på en lerig landsväg sålde sin själ till satan för några Elvis-moves har vikingatema klassats som en könssjukdom. ”Som klamydia men svårare att bota”.
Bakom alla spelmaskiner hänger mörka draperier, där bakom sitter pokerspelarna. Det skulle lika gärna kunna vara runkbås, tänker jag då jag steppar fram och försöker urskilja vilka maskiner som kan vara värda att spela på. Det känns som jag befinner mig i ett exploderande färgpotpurri.
”Fy fitta”, skriker en man till sin maskin på sönderrökt åländska. Han spelar enarmad bandit och verkar tämligen full. Alla spelmaskiner har eggande namn som Passion Coast, Mystical Journey och Roc The Croc. Jag växlar in 20 euro till klirrande mynt i en automat och lägger dem i en liten plastbytta. Här ska gamblas! Nu ska ta mig tusan speldjävulen slickas i örat. Jag bestämmer mig för att inleda med lite digital roulette.
Hur ska man kunna veta var man ska placera sina marker? Jag gissar hej vilt och förlorar varje gång.
Bakom draperierna frustar korthajarna. Framför mig ser jag hur ”Fy fitta-fyllot” återigen skäller ut sin maskin. Bestämmer mig efter några omgångar att flytta in i vikingaskeppet. Där sitter några thailändare och jag förstår varför de valt skeppet. Här inne blinkar allt snabbare och maskinerna låter mer. Jag spelar på en maskin som utlovar att jag ska få ta del av inka-riket. Jag blir lätt besviken. Här bjöds inte på några vyer från Machu Picchu, någon kontakt med solgudar och jag lär mig inte ens ett ord på Quechua. Några fjantiga låtsasinkasymboler snurrar fram på trummorna några gånger och några av mina mynt försvinner till spelguden.
”Ser du chansen? Tar du chansen?”, står det på skyltar överallt i detta vuxentivoli.
En man i skinnjacka och en kvinna i päls om ser ut som en isbjörn samtalar och smuttar kaffe i kafeterian. Jag spelar lite Texas Hold Em. Digitalt, jag skulle ju aldrig våga ansluta mig till gänget bakom draperierna. Min digitala motspelare Mollgan verkar ha tjuvtränat för trots att vi till en början är ganska jämna drar han ifrån och lyckas få stegar och färg, medan jag får nöja mig med att vinna på par ibland. Just när mitt spel är klart dyker en vakt upp bakom mig.
”Fem minuter till stängning”, säger han och jag har fortfarande mynt kvar i plastbyttan. Benen sätter av mot den digitala rouletten igen.
”Måste hinna.” Jag bettar i vanlig ordning, lägger ut markerna på lite random-siffror. Lägger en marker mellan 14-15. Det känns rätt. Rouletten böjar spinna och märkligt nog så landar kulan på 15. För första gången under kvällen studsar kulan min väg. När vakten återigen dyker upp och förkunnar att spelkvällen är slut har jag fått blodad tand och skulle kunna dejta fru Fortuna minst några timmar till. Speldjävulen är på besök och det är tur att jag inte bor på casinot.
”Älschkling, jag är kvar här. Vi ska dra vidare ut på en rockbar”, väser min spelgranne som tidigare skällt ut automaterna efter noter, i sin mobil. Han raglar ut efter mig från casinot, ut i decembernatten.
*Eljest- norrländskt ord för annorlunda.
Text och Foto: Adam Zetterqvist